Tänk att ha hästarna 20m utanför, och bara säga nu går jag ut och rider och känslan att man kan fånga hästen, ta in och borsta OCH bara sitta upp och rida som inget skulle ha hänt, om man bara tar ett år, ett halvår tillbaka då man knappt kunde fånga han, ensam i stallet ville han inte vara och när man skulle sitta upp så med fina ord sprang han iväg. Tur det är minnen och att det bevisar att man kan utvecklas. Jag skulle aldrig, aldrig någonsin ångra allt arbete jag lagt ner på min underbara häst. Vår resa, min resa, Biras resa!